momentkiller

1. Om Sverige hade varit en val, så hade Växjö varit dess blåshål. Fy satan.

2. Ibland när man är ute på lördagspromenad kan man stöta på tre livs levande afrikanska elefanter, mitt i en rondell. True story.

3. Tittar man på film en fredagskväll och tycker att det luktar rök, så kan man ge sig fan på att det är grannen som har tuttat på sitt uthus.

4. Är man mitt upp i ett examensarbete känner man sig ungefär så här:

5. Tycker man att det är skamligt att jag inte har bloggat på ett par månader så referar jag till förgående punkt som förklaring.

Ja, och firade gjorde vi tammefan ordentligt. I torsdags bjöds det på trerätters i skjulet bestående av en egenkomponerad förrätt (parmarullader med chevré, melonsallad, pinjenötter och en touch av citron), Hanna Husmors högt aktade lasagne och till efterätt blev det glass med tillhörande fruktcoctail (med bara goda saker, ingen äcklig banan). Fifo fick också tulpaner (som idag ser ut att vilja kräla ur vasen, men what the heck) och ett fotoalbum med dokumenterade highlights under året som gått.

Jag fick det största fånget röda rosor någon någonsin fått och fick damma av min gamla vattenpipa för att de skulle få plats på både längden och tvären (det var en sjukt stor och vansinnigt vacker bukett). Som om inte detta vore nog spädde han på med de lyxigaste chokladpraliner man kan hitta, ett biobesök, en fantastisk middag på restaurang och en drink i en flådig hotellbar. Ja, jag är bortskämd.

I lördags vaknade jag i hutlösa magkramper och insåg ganska tvärt att mitt innanmäte hade bestämt sig för att vända sig ut och in igen. Magkatarr Deluxe såg sedan väldigt effektivt till att vred mig i buksmärtor och svettningar, samt att jag kastade upp allt resten av den dagen. Fifo Hjälte sprang till affären och handlade blåbärssoppa och pysslade om mig. Guldstjärna och medalj till Boyfriend of Every Year.

Igår var allt frid och fröjd igen och idag inledde jag min fyra veckor långa praktik på Indiska. Det känns skitkul att äntligen få vara på en riktig arbetsplats och jag har redan fått sätta tänderna i massor av uppgifter. Fortsättning följer och det ser ut att bli väldigt lärorikt (om mina tassar bara ville vänja sig vid att stå och gå hela dagen).

Den här gången har jag en helt legitim ursäkt för att jag inte har bloggat på två veckor. Jag har suttit i skolan dygnet runt och slavat med ett projekt som blev klart sent i måndagskväll. Sen gick musten som ur mig. Personligen är jag nöjd med att för första gången i världshistioren landa ett projekt ett halvt dygn innan deadline. Mindre nöjd är jag över att jag spenderade hela helgen i skolan, långt in på nätterna. Stressnivån har fuckat upp min dygnsrytm kaptialt, min vilopuls är ett dåligt skämt, mitt hem ser ut som nåt katten har kastat upp och jag har inte ätit riktigt mat på två veckor. So don't you give me attitude. Capiche?

Idag har jag haft utvecklingssamtal. Det var nog ett av de märkligare jag har haft. Det påstods att jag hade en fantastisk vokabulär i både tal och skrift, att jag hanterar konflikter bra, är analytisk och rättvis. WTF?! Det är väl de fyra förmågor jag främst anser mig sakna. En sak hade handledaren dock rätt i: att jag är kär. Det syns tydligen. Fattas bara i och för sig. Fifo makes mama happy och på söndag firar vi 1 år med buller och bång.

Jag och Filipen var och fredagshandlade. Fifo berättade om nån matföreläsning de hade haft på hans jobb den här veckan. Kontentan var ungefär "ät inte så jävla mycket grädde hela tiden, iallafall inte som basföda". Jag kände mig ganska träffad eftersom basen i alla mina såser och röror och grytor är enkom grädde. Och inget jävla lightnonsens, det är riktig vispgrädde.

Så jag kom snabbt in på någon form av försvarstal som innehöll fraser som "men jag har hört att" och "i LCHF så", samt "braiga fetter och riktiga originalprodukter är ju toppen om man tar bort kolhydrater istället". Det var lite där mina argument föll platt, för jag insåg plötsligt att jag använder alla de här feta produkterna. Som riktig creme fraiche, riktig vispgrädde, riktigt smör osv.. Thing is.. Jag har glömt bort att plocka bort kolhydraterna. Summa summarum: Jag har infört en ny diet. Den heter HCHF. Du kanske inte blir tunnare av den, men maten blir fan så mycket mer intressant.

Trots att jag efter tisdagens helt omotiverade ryck led av den andra dagens träningsvärk imorse, så tog jag mig faktiskt runt Öster en gång till. Det är verkligen ingen lång sträcka, men om man inte har rört på sig sen i Juli så kan jag meddela att det känns, hur liten än ansträningen är. Det känns, som i att jag skulle vara en actionfigur som precis tillbringat en dag i en snorunges händer som "bara skulle testa om det gick". Det ska bli intressant att se om det är möjligt att jag har ännu ondare imorgon.

Sen undrar jag vad det är mitt undermedvetna försöker säga mig när jag drömmer att jag sitter på arbetsförmedlingen tillsammans med ett dussin andra, medan en tant delar ut broschyrer från företag helt på måfå. Det företag man blir tilldelad är tydligen det företag man ska jobba för resten av sitt liv. Paniken jag sen känner när jag får en broschyr från Fonus (som i begravningsbyrån Fonus) liknar mer dödsångest än nånting annat, passande nog. Så. Vafalls?

Jag känner mig som en riktig junkie. Den senaste halvtimmen har jag grävt och rivit ut grejer ur alla skåp och lådor jag har, på jakt efter nån gammal flaska som kanske har några droppar kvar. Ingenting. Jag är helt säker på att jag köpte en ny flarra förra helgen, men det vettefan var den kan ha tagit vägen. Jag har vänt upp och ner på allt! Den är bara spårlöst försvunnen och snart står jag inte ut längre. Hur ska jag kunna sova i natt med en näsa som är lika igentäppt som mitt förbannade duschavlopp? Jag ställde mig som sista utväg och kokade upp salt i vatten, som jag ska prova att snorta när det har svalnat. Jag har hört någonstans i periferin att det skulle kunna hjälpa. Och jag hoppas vid neslighetens moder att det gör det, för det börjar kännas riktigt tjockt i huvudet. Damn you, kroniska nästäppa. Imorgon är det jag som uppsöker ett apotek.

Hanna Husmors tips. Som de flesta redan vet så bör man inte lämna en kastrull med rester från ett manngrynsgrötkok stående någon längre tid. Detta gäller även vispar med samma typ av rester. Vi vet ett det blir som ett stelt klister och att man inte ens med yxa skulle kunna knacka loss skiten. Om man nu mot förmodan har råkat glömma eller lämnat disk av denna typ, så följer här ett tips på hur man lämpligen löser detta:

Fyll kastrullen med vatten, en generös dos diskmedel, lägg i vispen och låt koka upp. Fungerar alldeles utmärkt noterade jag nyss. Högst innovativt påhitt så här en fredageftermiddag. Varför inte dela med sig liksom.

Igår bestämde jag mig för att ta tåget till Lund för ett par extra dagar med Filipen innan helgen. Resvägen är inte speciellt lång. Det rör sig om drygt 1½ timme. Uppenbarligen kan man hinna bli ganska frustrerad ändå.

Ladies and gentlemen. Får jag presentera: Öresundstågens flygande cirkus. Hälften av alla resenärer ingår i kategorin barnfamiljer. Igår måste jag ha hamnat i sällskapets finalnummer. De sparade verkligen inte på krutet. De hade skrikande ungar, gnälliga ungar, ungar som verkligen inte kan sitta still, ungar med titta-på-mig-komplex i 3-årsåldern, ungar som springer fram och tillbaka i korridorerna utan någon som helst finmotorik, ungar som ramlar över resenärer eller ungar som bara har onödigt mycket överloppsenergi.

Igårmorse tog jag mitt blodtryck och sköterskan tyckte att jag låg på gränsen till för högt. Innan jag var framme i Lund lär det ju ha gått i taket flera gånger om. Hett tips till barnfamiljer som åker tåg: Skaffa en bil. Och använd den.

För att göra hela upplevelsen av mardrömsresan komplett så fick jag vänta på anslutningsbussen i en halvtimmes skånsk kyla och under den tiden hann jag givetvis också tappa min ena vante i en pöl med spott så att den nu är helt obrukbar (eller ja, jag kanske bara inte vill använda en spottdränkt vante).

Jaha. Nu har jag varit så där frånvarande igen. Den här gången har jag ganska legitima skäl. Hela förra veckan var ett skämt. Vi var tre pers som skulle göra ett skyltfönster och färdigställa det senast onsdagkväll. Somliga människor är antingen bara jävligt dåliga på att planera eller hyser ingen som helst respekt för tidsplanering, så det blev naturligtvis kaos. Jag pratar faktiskt inte om mig själv den här gången, även om jag kanske inte är känd för att tackla en deadline på bästa sätt. Men rör det sig om ett grupparbete, då biter man fan ihop och låter inte sin egen taskiga planering eller attityd gå ut över andra. Låt oss bara säga att jag var sjukt stressad och arg innan det var klart. Jag kan också ha skaffat mig en nemesis.

Men. I helgen hade jag finbesök i form av en mor, en lillebror och en Fifo. Jag har kanske nämnt att jag bor på en yta som är likvärdig en skokartong, så det var spännande. Men vi fick faktiskt plats allihopa och vi hann med en massa trevliga saker. Promenader, goda middagar, sällskapsspel, en tur på stan, fika, mojitos, utgång och även det traditionsenliga besöket på IKEA (som min budget verkligen inte ställde sig positivt till, men jag behövde faktiskt doftljus). Mamman bidrog dessutom med nya lakan, en fantastisk fläskfilémiddag och annat smått och gott (godbless her). Lillebroren tog sig an mitt kadaver till dator och rustade upp den till oigenkännlighet, så nu hittar jag ingenting, men den mår helt klart mycket bättre.

Den här veckan har vi dragit igång ytterligare ett kreativt projekt som ska löpa över en sissodär 3 veckor. I söndagskväll hade jag fortfarande inte lyckats få tag på nåt schema (återigen ett strålande exempel på hur bra Linnéuniversitetets kommunikationssystem fungerar). Jag var tvungen att höra av mig till handledaren för att få reda på när vi skulle börja på måndagen. Inte okej. Men. Kursen verkar rätt kul, men jag känner på mig att jag kommer att ha andra åsikter om ett par veckor när allting krånglar.

Räddningen är nära. För två veckor sedan upptäckte jag till min förtjusning att jag hade 300 spänn kvar på kontot. Plus några skryngliga 20-lappar i plånkan. Det är inte det att jag inte är van att leva relativt knapert. Det brukar alltid vara ganska barskrapat ett par dagar innan den 25:e. Men två veckor? Vi kan säga att dessa två veckor har varit nå jävulskt långa, så kan vi säga. Så imorgon är en välkommen dag, så kan vi också säga. Vi kan även ge Fifo ett stort fett tack för att han har försörjt mig de senaste helgerna.

Då kan man ju undra i sitt stilla kvinnosinne hur i helaste helvete jag lyckades göra av med alla pengar så fort. Det var inga som helst problem, faktiskt. Jag behövde bara åka till Halmstad tur och retur, klippa mig (tack frisören för att du lyckades pricka in min virvel med saxen och att det nu därför ser ut som att jag skulle ha gått lös med en hårtrimmer över halva skallen i ohappa), gå till tandläkaren och betala en saftig räkning från Telia. O, just ja. Jag köpte faktiskt lite käk också. Sen var det schlutt på det roliga.

Ikväll ägnar jag mig därför åt att knåpa ihop en förhoppningsvis hållbar budget för kommande veckor. Slå mig på fingrarna om jag återkommer om två veckor och säger att jag är pank.

Jag och Filip kollade på Charlie Wilson's War förra helgen. Jag höll på att spotta ut cheezballzen när Gus (Philip Seymour Hoffman) klev in i bild. Det är ju en exakt kopia av Loket! Hillarious!




              Loket                                 Hoffman